Vill inte ha det såhär, inte nu, inte sen, inte någonsin. Men likväl så sitter man här och tycker synd om sig själv, men det är en destinkt skillnad denna gången. Nämligen att jag faktiskt har rätten att göra det...
Har satt mig i skiten igen... Kärleken kommer och går sägs det ju.. Men måste det vara så? Alla man pratar med har det någon gång jobbigt i sina förhållanden, varesig de är gifta, sambo, särbo eller precis nyförälskade... Varför har viljan att kämpa försvunnit? Förtjänar jag inte att kämpas över? Det tycker jag, men jag kanske har fel.. I så fall vet jag inte vad jag ska göra, känns som om jag befinner mig i LIMBO... Mitt emellan saker jag vill, tycker om och måste göra... Ingen direkt angenäm sits att befinna sig i, men nu när jag sitter här mitt i skiten vet jag inte hur jag ska ta mig ur den, vet vart den enklaste vägen leder, men känner att den kanske inte alltid är den mest lämpliga.. Men varför känns det då som om jag är den enda som alltid kämpar, antingen med mig själv eller med annat...
Livet är minsann ingen dans på rosor... Eller så kanske det är det, fast med allt för många taggar och törnen...
Nu orkar jag snart inte mer, önskar att min hjärna kunde stänga av.. Ja antingen den eller hjärtat.. Vilket som skulle sitta fint nu!!
Dagens ord: I skiten är ingen bra plats att befinna sig..
