Besviken

Är det konstigt om man ibland känner sig sviken och besviken på sina vänner? Det tycker inte jag. Jag har känt så många gånger förut och kommer antagligen att känna så en miljon gånger till innan jag dör. Men varför blir man ledsen och arg då? Det känns som om jag många gånger ställer upp för mycket på de jag tycker om. Det ska bli slut på det, tänker inte ge bort mer av mig själv för jag klarar inte av det om jag sedan ska klara av att vara mig själv och må bra med den jag är....

Blir bara så jävla ledsen om du ursäktar språket...

Varför kan inte saker vara av mer jämvikt för? Varför får man inte tillbaka det man ger bort? Varför känner man sig ensam när man vet att man ställt upp till tusen på andra?

Visst det är ju som Henrik säger att jag har honom och Lucas. Men räcker det verkligen? Dom är underbara men klarar man sig genom livet på tre? Den som lever får se antar jag!


Det kanske bara är jag som fått allt om bakfoten. Jag kanske inte alls ställer upp och finns där. Jag kanske sviker utan att jag ens vet om det, eller så är det helt åt andra hållet att jag finns där för mycket så jag blir tagen för givet? Så kan det iofs vara.... Snälla dumma Malin finns alltid där vad jag än gör så varför ska jag ställa upp på henne? Hon är så lojal, naiv och dum så hon går ingenstans! Så kan det vara... så kan det mycket väl vara...

I hate myself today!


Nu ska jag leka med duplo på Lucas rum... Ta hand om er!



Dagens ord: Vänner är såna du känner! Men känner dom verkligen dig?