Såhär på kvällen så är det en massa helt värdelösa tankar som rusat genom mitt huvud! Vet inte vart ifrån dom kommer,om det är någon form av osäkerhet eller bara trötta tankar och tankar av saknad.
Pratat med Henrik precis och känner mig nedstämd och näst intill ledsen. Värker i bröstet, någonstans i hjärtregionen och tankar flyger runt i huvudet. Blir sån här ibland, men tänkte göra ett försök att få ur mig tankarna så kanske jag blir lugnare sen.
Tänker på det förhållande vi gett oss in i, visst man väljer inte vem man blir kär i och det är ju en nedrans tur det för annars hade jag aldrig fått möjligheten att träffa denna underbara människa som gör min dag ljusare och som får mig att må så fantastiskt bra. Det önskar jag alla, att träffa den dom känner att livet skulle stanna utan!
Men så kommer en massa men, och visst det kan mycket väl vara så att den lilla elaka pessimisten i mig tittar ut och visar sin fula nuna just för tillfället men ändock så kan jag inte rå för att tänka.
Varför ska han, som har ett liv, vänner, föräldrar, syskon, jobb och fritidssysselsättningar behöva tumma på det han tycker om bara för att jag snubblat in i hans liv? Varför ska han behöva ändra på de saker som format honom och som gör honom till den han är? Visst säger han, han kan spela fotboll i Skövde med! Och det ligger ju något i det. Men allt hade ju varit så mycket enklare för honom om han hittat en tjej närmare? För vad är det som gör mig speciell? Vad är det som gör att han är villig att flytta och "säga upp" så mycket han gillar? Han blir säkert både arg och ledsen när han läser detta, men det är absolut inte meningen. Jag får bara lite panik på mig själv! Det är nästan så att jag börjar känna skuld för att jag tar honom ifrån Nyköping om han flyttar hit! Jag sliter honom från hans föräldrar och vänner, inte för att han inte kommer träffa dom såklart, utan för att jag gör det svårare för honom!
Jag är överlycklig över att träffat honom! Misstolka mig inte! Jag ångrar inte en sekund att jag bjöd hit honom den 5:e december -07 och jag ångrar inte de saker jag sagt och gjort med honom. Jag har njutit av allt. Av att få fira nyår med honom och hans vänner, av att fira födelsedagar med hans familj, att han varit hos mig och tagit hand om Lucas utan tidigare erfarenheter av barn när jag jobbat, av att älska honom, av att ha honom intill mig när jag sover, av att känna mig trygg och älskad, av att skratta, av att gräla, av att retas, av att på så kort tid fått den bästa vän man kan önska sig! Jag önskar mig inget mer i livet än att få leva tillsammans med den jag älskar, den person som alla andra bleknar i jämförelse med, den person som är ärlig och stark, den person som är allt jag inte är och mer därtill, jag vill dela mitt liv med den person som gör mig hel och det är du Henrik. Med dig och Lucas har jag allt! Tack för att du finns och för att du är så dum att du fallit för mig, för att du älskar mig och för att du vågar visa det!
Nej nu låter jag som jag vet inte vad... Sitter här i sängen och ska snart sova, vilket kommer bli en utmaning eftersom tankarna inte vill stilla sig varken i hjärta eller hjärna. Tur att jag redan är knäpp för annars hade det kunnat sluta illa! Hoppas Henrik hinner bli ledig ifrån jobb igen innan jag somnat för vill verkligen prata med honom! Tala om för honom vad jag känner! Jaja den som lever får se!
Jag är svag, vaddå? Jag är ju bara jag!
Sov sött nu go vänner och även er jag inte känner!
Pratat med Henrik precis och känner mig nedstämd och näst intill ledsen. Värker i bröstet, någonstans i hjärtregionen och tankar flyger runt i huvudet. Blir sån här ibland, men tänkte göra ett försök att få ur mig tankarna så kanske jag blir lugnare sen.
Tänker på det förhållande vi gett oss in i, visst man väljer inte vem man blir kär i och det är ju en nedrans tur det för annars hade jag aldrig fått möjligheten att träffa denna underbara människa som gör min dag ljusare och som får mig att må så fantastiskt bra. Det önskar jag alla, att träffa den dom känner att livet skulle stanna utan!
Men så kommer en massa men, och visst det kan mycket väl vara så att den lilla elaka pessimisten i mig tittar ut och visar sin fula nuna just för tillfället men ändock så kan jag inte rå för att tänka.
Varför ska han, som har ett liv, vänner, föräldrar, syskon, jobb och fritidssysselsättningar behöva tumma på det han tycker om bara för att jag snubblat in i hans liv? Varför ska han behöva ändra på de saker som format honom och som gör honom till den han är? Visst säger han, han kan spela fotboll i Skövde med! Och det ligger ju något i det. Men allt hade ju varit så mycket enklare för honom om han hittat en tjej närmare? För vad är det som gör mig speciell? Vad är det som gör att han är villig att flytta och "säga upp" så mycket han gillar? Han blir säkert både arg och ledsen när han läser detta, men det är absolut inte meningen. Jag får bara lite panik på mig själv! Det är nästan så att jag börjar känna skuld för att jag tar honom ifrån Nyköping om han flyttar hit! Jag sliter honom från hans föräldrar och vänner, inte för att han inte kommer träffa dom såklart, utan för att jag gör det svårare för honom!
Jag är överlycklig över att träffat honom! Misstolka mig inte! Jag ångrar inte en sekund att jag bjöd hit honom den 5:e december -07 och jag ångrar inte de saker jag sagt och gjort med honom. Jag har njutit av allt. Av att få fira nyår med honom och hans vänner, av att fira födelsedagar med hans familj, att han varit hos mig och tagit hand om Lucas utan tidigare erfarenheter av barn när jag jobbat, av att älska honom, av att ha honom intill mig när jag sover, av att känna mig trygg och älskad, av att skratta, av att gräla, av att retas, av att på så kort tid fått den bästa vän man kan önska sig! Jag önskar mig inget mer i livet än att få leva tillsammans med den jag älskar, den person som alla andra bleknar i jämförelse med, den person som är ärlig och stark, den person som är allt jag inte är och mer därtill, jag vill dela mitt liv med den person som gör mig hel och det är du Henrik. Med dig och Lucas har jag allt! Tack för att du finns och för att du är så dum att du fallit för mig, för att du älskar mig och för att du vågar visa det!
Nej nu låter jag som jag vet inte vad... Sitter här i sängen och ska snart sova, vilket kommer bli en utmaning eftersom tankarna inte vill stilla sig varken i hjärta eller hjärna. Tur att jag redan är knäpp för annars hade det kunnat sluta illa! Hoppas Henrik hinner bli ledig ifrån jobb igen innan jag somnat för vill verkligen prata med honom! Tala om för honom vad jag känner! Jaja den som lever får se!
Jag är svag, vaddå? Jag är ju bara jag!
Sov sött nu go vänner och även er jag inte känner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar